Noel

Vart inspirerad av Zaidas berättelser om sina hundar så tänkte att jag skulle göra en med Noel också!

Min familj har alltid haft golden retrievers när jag växte upp, började med Jazz, som var stor, klumpig, hetsig och på gång hela tiden. Jag kommer inte ihåg honom så mycket men mamma och pappa säger alltid att de ser Jazz i Noel när han hittar på sina bus eller får sina race. Han gick bort alldeles för tidigt pga att han fastnade och ströp sig själv.

Efter ett tag bestämde sig mamma och pappa för att köpa en ny, det blev en liten lugn valp från Norrtälje (på den tiden fanns det fortfarande gula golden lite överallt, mamma har vägrat att skaffa en vit). Han var allas ögonsten, lugn, harmonisk, arbetsvillig och han var med överallt, lös som kopplad. Jag och min syster var inte gamla när vi fick honom, men ändå så skenade vi runt byn med honom och han följde snällt med. Vaknade jag på natten så gick jag aldrig till mamma och pappas säng som många barn gör, utan jag tog mitt täcke och kudde och gick ut och lade mig på golvet där Mario låg, sen fick mamma flytta mig till sängen på morgonen innan Mario kunde stiga upp och äta sin frukost. Mamma tränade och sökte upp skadade djur med honom, alltså blodspår som jag också har stort intresse för idag. 

När jag var 17 år bestämde sig mamma och pappa för att han led för mycket, han var 13 år gammal, hade ledproblem, nästan blind och döv, så de lät honom somna in. Tror det var värsta dagen i mitt liv. Jag satt i Sverige, hade tenta samma dag så kunde inte åka hem och ta ett sista farväl. När mamma sen ringde och sa att det var gjort så bröt vi båda två ihop, usch jag minns det som igår. 

Fina Mario 12 år gammal på stugan.

Efter ungefär ett år hade jag en stor saknad efter en stor hund att träna och vara med, mamma och pappa hade då redan taxen Ina, men hon har aldrig varit något för mig riktigt. Pappas hund helt klart!

Jag började kika runt på olika kennlar, var då helt övertygad om att jag skulle ha en golden. Var svårt att få tag i gula, man måste nästan till Danmark eller Tyskland för att få en riktigt fin. 

Mamma och pappa började ifrågasätta om jag verkligen skulle ta en golden, om jag inte skulle jämföra den med Mario, eftersom han hade varit så "rätt" på alla sätt och vis. Jag började instämma efter ett tag och mamma fick då in mig på flatcoated. Hon har varit ett stort stöd och hjälp i denna hunddjungeln, inte lätt att förstå och se vad som är bra alla gånger. 

Jag hittade en kennel i södra Stockholm, en polisfamilj som även hade avel. Tiken var fortfarande dräktig, så jag hade gott om tid att förbereda mig på att få hem min lilla valp. Men det gick inte vägen, valparna föddes alldeles för tidigt, dödfödda. Jag gav då upp lite, men sen så satt jag och googlade runt lite när jag hittade Wildzeal´s kennel. Den var i Uppsala och verkade helt suverän. Mamma instämde och jag kontaktade Stina. En helt underbar person på alla sätt och vis, som har helt suveräna hundar! Den här gången gick det bättre, och när lilla Noel var 3 veckor gammal fick jag äntligen komma och titta på honom. Mamma och pappa var självklart med och vi alla smalt direkt. 

Jag var dit flera gånger innan jag fick hem honom, och varje gång fäste jag mig mer och mer vid min lilla kille. Dagen då jag fick hem honom kom min syster med, och Helen. 

Nu är Noel 3 år och 3 månader och vi har haft våra berg och dalbanor kan man lugnt säga. Han har ett otroligt psyke som är svår att sätta fingret på, men när man kommer igenom det och hans envishet så är han helt otrolig. Det finns inget mellanläge på honom, antingen är det fullt ös eller ingenting. Fotgående och plattsliggning är något av de svåraste i hans värld. Det ska vara lugnt och harmoniskt och sen att ligga stilla när det finns massa härliga aggility hinder på sidan om och man kan ränna runt och kampa med en leksak, nej nej. 

Spår brinner han för, det svåraste på provena är att gå i promenadtakt, eftersom det gärna ska vara full fart så man snabbt hittar djuret (helt naturlig instinkt). Han är helt skottsäker, på provet låg han och åt lingonris under skottet, så inga problem där inte. 

Agillity älskar han också, där tävlar jag inte utan har det mest som en rolig grej bara för honom och mig. Han tar gärna 5 hinder och 2 tunnlar på samma gång så matte ska bli så glad som möjligt och han får springa och hoppa, fast jag egentligen sa att han skulle ta slalomet, haha. 

Jag är ingen riktig tävlingsmänniska utan är och snusar på lite olika aktiviteter så han och jag ska få så bred kunskap som möjligt och han ska få utnyttja alla sina sinnen och viljor. Så tiden får utvisa vad det blir!

Har Noel fått ordentligt med stimulans är han helt underbar hemma, han ligger i famnen och sover (gärna över datorn så man inte ser något). Han sover mellan mig och Patrik på nätterna och barn är det bästa som finns. Han har aldrig varit ordentligt arg (fast jag tror det, men Zaida säger att det är mamma hjärtat som är för mesigt, haha), utan ger med sig fast den andra hunden är flera år yngre. Han har aldrig rymt eller sprungit iväg från mig, utan går 5-6 meter framför och försvinner jag eller Patrik utom synhåll så kommer han genast och letar upp oss och snor till sig en puss.

Nu har  det här blivit jättelångt, meen jag måste få ur mig allt om mitt hjärta! 

Tack Stina Valsås att jag har fått en helt otrolig hund! <3

Nästa vår är tanken att det ska komma en till familjemedlem, har inte bestämt mig för om det blir en till flatte eller en jaktlabbe än, det får vi se, men blir det en Flatte kommer jag helt klart ta en från Wildzeal igen!