Nere

Har vart en tung vecka, eller är ju tisdag idag, men måndag och tisdag.
För det första har jag varit till veterinären med Noel idag, hittade en knöl på bröstet på honom, så var och kollade upp den. Domen vart nytt foder igen och ännu striktare diet. "tumören" eller vad den nu är, har antagligen funnits där en tid, men eftersom han gått upp i vikt så har den ploppat fram under revbenen nu. Så vi ska avvakta och se om den växer eller att han börjar få obehag/ömma av den, då ska vi dit igen, så öppnar de upp och ser vad det är.
Hoppas jag får sova inatt nu, sov 30 min sammanlagt förra natten, har varit så orolig och ledsen och allt på en och samma gång.

Över till det andra.. En känslig fråga.. Borde nog inte skriva ut det här, men gör det kortfattat, måste få det ur mig.
Det här med att skaffa barn.. Jag älskar barn och vill ha egna en dag. Men just nu är det jag och en vän till som inte är gravida eller har barn i vårt umgänge. Och mitt i allt vart man den som är bortprioriterad och "undanskuffad", svårt att sätta ord på det.
Jag förstår till 100% att det tar en jäkla massa tid att först springa på sjukhuset för diverse kontroller och allt innan barnet föds, och sen tar det massa tid när man väl får barnet.
Men "glömmer man bort" sina vänner direkt när det visar + på stickan? Eller de vänner som inte har barn eller är gravida.
Jag älskar att komma och hälsa på alla underbara bebisar och höra hur de mår och hur allt fungerar hemma.
Men att aldrig få frågan tillbaka "hur mår du, hur är det med det ena och det fjärde", till sist tröttnar man.
Jag gjorde det idag, efter att inte ha kunnat äta och sova på flera veckor så brast det och allt kom över mig på en gång. Tror det var droppen när jag hittade knölen och har varit jätteorolig, för vi vet att han lever på lånad tid, men ännu är vi inte redo att ta itu med allt. Och den enda som hört av sig är min syster som frågat hur det är och önskat oss lycka till. Satt och grät inne på toaletten på jobbet och sms:ade runt hur jag kände..Och det ända jag får tillbaka är negativ respons. Det känns väldigt konstigt. Jag öppnar mig inte i första taget och när jag väl gör det så får fick jag en magsugare som heter duga och känner mig väldigt missförstådd. Att jag inte skulle vara glad åt deras vägnar, och jag säger det gång på gång, jag är så OTROLIG glada för er skull, men just nu är inte jag i samma sits. Och allt känns som en stor berg och dalbana som går upp och ner.
Jag känner mig elak, ledsen, besviken, arg, undanskuffad och glömd, ja allt på en och samma gång. Vet inte hur jag ska hantera allt..

Vad tycker du? Jag behöver få prata av mig med någon, få hjälp och tips för hur jag ska hantera allt i min vardag just nu. Så skriiiv, både positivt och negativt, VAD SKA JAG GÖRA?? Vad ska jag ändra på? Kan jag ändra mig på något vis?