Jag vill hjälpa

Sitter och ser på Project Playground-en galen dröm. Jag gråter och jag skrattar. Mitt hjärta blöder och jag vill aldrig att programmet ska ta slut.
Jag har länge sagt att jag vill flytta och hjälpa barn i fattigdom och speciellt barn med svårigheter. Men jag sitter fortfarande här hemma.
Efter 1 månad i Jaipur, så fick jag ännu mer lust, jag drömmer fortfarande om barnen, jag kommer på mig själv att fundera hur de har det.
Hur är det med han lilla pojken som var utvecklingsstörd som jag hade som "mitt barn" i en månad. Från första dagen då vi inte förstod ett ord av varandra, vi var båda nervösa. Men när vi skulle åka, när vi hade fått en kontakt, med tecken och små ord och bilder. Det är en känsla som ingen annan kan förstå som inte själv varit med om.
När jag kom hem och mamma och pappa vägrade ta in min resväska innan allt hade vädrats och tvättats, och inte minst jag själv, för det ända de kände var sop och röklukt, medan jag hade vant mig vid det, det är en annan värld, ett annat liv, som ingen kommer att förstå innan man själv upplevt det.

Skulle jag få gå tillbaka 2-3 år i mitt liv, tror jag att jag skulle ha flyttat och försökt göra något. Idag känner jag inte mig riktigt lika säker på saken. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kommer att göra det, men att ha fått en egen familj gör att saker försvåras. Men en sak har jag lovat mig själv, en dag ska jag stå i skolan i Jaipur igen!




En av favoriterna vi hade med oss, såpbubblor, en riktig hit!


Några av barnen i skolan