Nästan ett år senare..

Nästan ett år sen jag skrev ett inlägg senast. Det sista inlägget jag lade upp var när min älskade underbara bästa vän sprang vidare till de gröna ängarna och jagar sina kissor. Efter det var det för tungt för att skriva, och sen glömdes helt enkelt bloggen bort.
Dagarna, veckorna och månaderna efteråt var otroligt tunga och sorgfyllda för både mig och Patrik. Ännu idag, snart ett år senare bryter jag ihop emellanåt och bara skakar av gråt. Men som man säger, tiden läker alla sår, men minnena består. Och nu kan jag faktiskt börja minnas alla de bra och roliga minnena tillsammans med Noel och inte bara de sista timmarna.
Efter att jag stått och skrikit och suttit hemma och önskat att det var Freyr som försvann istället för Noel (hemsk tanke och ja den ger mig dåligt samvete än idag). Så tog jag beslutet att sälja honom. Det var inte rätt häst för mig.
Men en av mina största idoler inom hästsporten köpte honom och han bor nu i Sverige på en stor gård med bara islandshästar och jag kunde sakta släppa det dåliga samvetet och känna en stor tacksamhet mot Ida som såg till att han fick motion och massa kärlek den sista tiden på Åland.

Idag då? Som sagt, inte stanna i det förflutna, utan alltid se framåt och hitta nya mål och orsaker till att leva livet.
Jag och Patrik är fortfarande lika stormförälskade i varandra (eller jag iaf, jag hoppas väl att Patrik också är det, haha). Vi är på väg på skidresa om 2,5 vecka med ett supergäng!

Jag har just nu en häst på prov, Röskva. Som det ser ut just nu kommer det att bli ett köp. Efter att ha haft henne en vecka och jag satt upp på henne (första gången någon satt på henne sen i somras), kände jag ett lugn i min mage och jag log och tittade upp på Ida och sa "jag är hemma". Vi har bara på en månad gjort enorma framsteg och lärt lita på varandra. Och just nu känns det så jäkla bra, så får se om det inte blir ett köp nu närmsta veckorna.

Jag har fått fast jobb i Lemland inom Barnomsorgen, riktigt kul och trivs enormt bra!

Och de gamla trofasta bästa vännerna står lika stadigt som förut vid min sida. Jag är er evigt tacksamma!

Så får se nu om jag kommer skriva igen, skulle vara bra om inte annat för mitt minne att gå tillbaka och läsa om hur allt har varit, och speciellt hur tiden går med Röskva. Som sagt, från att ha hoppat till vid minsta beröring, stått på helspänn och knappt tittat åt en, till att sitta under magen på henne, gå utan grimma och grimskaft, lunka i skogen (första gången idag, woop) och tölta runt på volten, det går framåt med rekordfart, och man glömmer så lätt hur det har varit en gång. Så jag hoppas jag finner inspirationen igen för att skriva här.

Första gången jag satt på henne

Julaftonspromenad i skogen