Svar på tal

Har fått många frågor senaste tiden om mitt och Patriks förhållande. Ja vi är tillsammans och JA vi älskar varandra! Många verkar ha svårt att förstå sig på vårat förhållande eftersom vi "aldrig ses och gör något med varandra". Egentligen vet jag inte ens varför jag skriver det här inlägget, men det är något som stört mig ett tag och fått rätt mycket frågor om det på senaste.

Vi har valt att verkligen leva våra liv nu, innan vi skaffar barn, den dagen kommer också.
Min dröm som jag haft länge är att ha en fin unghäst, sto med bra stam, som jag kan utveckla och utvecklas med. Sen när dagen kommer för barn (förhoppningsvis är hon visad då), ta föl och låta henne ha mammaledigt samtidigt. Alltså var det dags att ta tag i min dröm om jag ville uppleva den.

Patrik fick förfrågan i våras om han ville bli cyklinginstruktör på ett gym. Efter diskussion och tänkande valde han att hoppa på den utmaningen, med vetskapen för oss båda att det kommer ta grymt mycket tid. För ett tag sen fick han förfrågan om han även ville bli Bodypump instruktör, samma visa igen. Och han valde att ta chansen.

Vi gör båda sånt vi mår bra av, visst vi ses inte jämt och ständigt och det blir ibland svårt att följa med på saker tillsammans, när vi har väldigt planerade scheman båda två. Men sen kommer det dagar när ingen av oss stiger utanför dörren, då vi bara är med varandra! Minst en kväll i veckan har vi att vi bara är med varandra. Hur många av er andra i era perfekta förhållanden gör det? Glömmer allt, inget städande, intet diskande, inget donande på en hel kväll eller dag, utan sätter den tiden till varandra?

Jag är så förbannat trött på alla präktiga tjejer som lever ett perfekt liv och är så snuttigulligt kära i varandra år efter år. Som sitter fast i varandra. Nej jag och Patrik skulle ha ruttnat efter ett tag. Kanske därför vi har varit tillsammans så länge? 5 år har vi stått stadigt bredvid varandra, kanske det är för att vi inte tröttar ut varandra och är så "fina" jämt? Vi har våra upp och nedgångar, det har vi, men vem har inte det? Vissa dagar är den ena trött och irriterad och nästa dag är det den andra. Inga konstigheter. Låt varandra ta plats, låt varandra ha en sämre dag!
Vi litar på varandra 100%, kanske därför vi kan leva så här, och samtidigt må bra av det?
Sen tar vi paus ibland, vi åker iväg. Vi var till fjällen med goda vänner och bara var, vi levde, vi andades och kom hem med ny energi och ork. Vi gör också sånt, men det verkar inte de här människorna se, som ifrågasätter.

Sen dessa ständiga frågor av människor vi knappt umgås med "ska ni inte få barn snart, ni har ju varit tillsammans i en evighet", "är det inte dags för en bebis snart", "börjar ni inte bli bebissugna". Sånt pratar jag och Patrik om med våra bästa vänner, inte er övriga som vi träffar en gång i halvåret. Ni vet inte om vi försöker, vi kanske inte vill, inte är redo, en av oss är inte redo, det kan vara precis vad som helst. Snälla tänk er för, det börjar bli tjatigt och det börjar mala i våra huvuden också!

Jag försöker varje dag bli positivare och ha ett positivt tänkande (jag och Corinne sporrar varandra lite där), men det är jäkligt svårt när man är omringad av negativa bitchar rent ut sagt.. Blä, tänk er för innan ni öppnar munnen nästa gång tack!

Jätteonödigt inlägg, men när jag tröttnar gör jag det ordentligt.. Tack för mig, heej.

Mycket gammal bild på oss