Skador

Dålig uppdatering här igen.. Jag ber om ursäkt. Men har inte hänt mycket i ridvärlden eller min de senaste veckorna. Började så roligt med att Saeta hade en tappsko, så hon blev stående sex dagar tills Marica kom och skodde henne, sen hann jag bara rida en dag när jag upptäcker att hon är låst i ena bakbenet/uppe i rumpan. Inte halt eller markerade, men gick lite märkligt och ville inte hålla upp benet mer än några sekunder när man lyfte det.
Tur var hade jag bokat Micke till fredagen (en kiropraktor), så hon fick stå lite till, suck och stön. När fredagen äntligen kom var jag beredd att ringa Dahlmans, haha, men så farligt var det inte. Jo hon var väldigt spänd på insidan av låret, och låst i rumpan, men efter att han knäckte upp rumpan så vart hon genast mycket lugnare och började riktigt njuta. Fram fixade hon själv, han behövde bara lyfta fram ena benet så knäckte hon det, så där var det ingenting att anmärka på. Ryggen var superfin, yees! Och bogarna också. Så lite laserbehandling fick hon på bakbenet och rumpan, sen raka vägen ut i hagen, halvsovandes, hon var så trött och avslappnad efter behandlingen. Ut och skritta och klättra i ett par dagar, sen köra på igen var domen. Med uppföljning om 3 veckor.
Orsaken till att hon är/var låst kan vara så enkelt med bus i hagen. Har varit lerigt nu en tid och det går superfort att de sträcker sig eller får något lite på fel. Det har även kommit ny häst i flocken, så rangen ska göras upp, där går det också fort.

Nå igår var jag och Ida ut och skrittade våra sessor, gick superbra, dock var de lite sega i början, och Micke hade sagt att de kunde vara trötta. Men när vi vände hemåt skulle de gärna ha sprungit full fart, så jag tror det var lite lurifax på gång.
Idag var vi ut och klättrade i en brant barkbacke och efter det en grusbacke som inte är så brant men lång, sen raka vägen ut i skogen och klättrade över stock och sten, underbart! Tror inte Saeta gått i sådan terräng innan, det var lite läskigt i början och vi snubblade nog lite och hade oss, men i slutet var hon coollugn och helt säker på foten, häftigt!

Däremot har vår smekmånad varit och farit. Nu har testen börjat på allvar. Inget farligt, hon stannar och ifrågasätter lite om hon verkligen ska fortsätta. Sen kan hon mitt i allt ta en egen liten väg (oftast går hon och stirrar åt det hållet hon ska gå åt i 10 min innan hon gör det, så man är rätt förberedd. haha), och lite annat smått och gott som hör både en 5 åring till och en ny ägare.
Imorgon blir det vilodag, sen jädrans ska vi börja töltträna och klättra ännu mer och börja bygga lite muckler!!

Vårkänslor

Slutade tidigt i fredags och åkte direkt till stallet för en uteritt med Ida. Märkte på Saeta redan i stallet att hon var himla flamsig och kunde inte stå stilla en sekund. 

Nå jag gjorde som alltid, leder henne ut till vägen och en liten bit innan vi kommer in i skogen, just för att hon kan ibland reagera på bilar, och det kör även bussar och en del traktorer där. Så hellre ta det säkra före det osäkra. Nå vi gick iväg och hon rusade i 190. Hon brukar nog vara rätt pigg när vi går ut, klart det, man slipper ju se banan! Men mitt i allt hoppar hon upp med alla fyra ben i luften, piper till och sparkar bakut. Allt gick så fort så jag hann inte ens reagera, utan jag och Ida brister båda ut i asgarv. Så fortsatte det. Hon var på höger sida, vänster sida, bakom, framför, i luften, på marken, ja överallt ni kan tänka er. Har aldrig sett henne sån förut, så vi tog beslutet att gå och klättra så hon skulle få ur sig lite. Efter en riktigt brant barkbacke så lugnade hon äntligen ner sig, tack och lov, för då var min arm lite lätt slut.. Hade tänkt rida på banan efteråt, men när vi kom hem hade hon äntligen sänkt huvudet och gick lugnt och fint bakom mig, så ville inte stressa upp henne igen, utan belönade det beteendet istället. 

Kanske jag var dum och feg, jag kanske borde ha suttit upp på henne. Men hon är knappt riden ute och jag tar hellre en sån kamp på banan.

Igår skulle jag rida igenom henne ordentligt, meen jag fastnade i vintermästerskapen. Marica var så sjukt duktig!! Vackrare häst än Sam får man nog leta efter, ska bli kul att se Corinnes föl i sommar som är efter han.

Klockan tickade och det vart middag hos Edward och Carro, följt av besök av Jessica och barnen.

Idag när jag vaknade var det underbart väder, så åkte till stallet på nytt. Saeta kom springandes till mig och när jag tog ut henne ser jag att hon tappat en sko, baske mig.. Så ordentlig uppfixning i stallet fick det bli istället. Idag stod hon riktigt fint och snällt, så hon skulle säkert ha gått som en klocka bara för det..

Så nu blir det vila fram till nästa helg när Marica kommer och skor, om Corinne inte drar av den andra skon, så jag kanske kan rida lite på mjukt underlag iaf..

5 år

Igår firade jag och Patrik 5 år tillsammans. Tänk hur länge vi har varit tillsammans. Ibland känns som att det var igår och sen en annan dag känns det som att vi varit tillsammans i en hel evighet.

Nå vi firade så romantiskt som sen middag, efter hans träning. Och sen satt vi i soffan och såg på Buffy hela kvällen, och jag fick massage.


Idag fick jag äntligen träffa Ida igen som varit i Thailand en halv evighet. Red en sväng på banan, gick väl helt okej. Tränar på att rida samtidigt som någon annan, inte det lättaste och mörkt till på det. Många spöken gömmer sig då.. Nå nya tag imorgon!

Buketten jag köpte till Patrik får ni se idag iaf.

Lördagspromenad

Lördag, låg länge och drog mig i sängen, sen åkte jag och Marielle till stallet och fixade med Saeta, Alle, Sandra och Elin kom, så vi tog alla en promenad med hästarna. Riktigt skönt när man kom in i skogen, lä och vårigt. Såg massa vårtecken på vägen, älskar att det snart är vår, blommor i dikeskanterna, man slipper alla kläder och fram för allt slipper vi den här evinnerliga leran som har varit hela vintern, uäk!

Nu har jag just lagat middag till mig och Patrik. Lövbiffspasta (fast jag åt med pommes, hehe) supergott! Massa vitlök, precis som det ska vara.

Ikväll blir det att åka till Tess och Simon på lite spelkväll, härligt!

Mentalträning

Jag blev förfrågad via mejl för några veckor sedan av en helt okänd person, om jag ville ställa upp som "försökskanin" i hennes utbildning till mental tränare. Jag funderade en stund och valde sen att köra, varför inte? Har väl ingenting att förlora på det.
Igår var vår första träff, en och en halvtimme med fokus på mitt liv och vad jag behöver träna på för att bli starkare och uppnå max i min vardag. Jätteintressant! Ska bli spännande att se hur hon lägger upp sin strategi. Det vi kommer jobba främst på är att jag måste lära mig att misslyckas och när något negativt händer, veta om det, ta det till mig, men kanske inte låta det komma ända in till mig, utan se det från ett annat perspektiv.
Vi avslutade med att jag fick en cd med avslappningsövningar. Så, fram tills nästa torsdag, då nästa träff är ska jag 20 min per dag lyssna på en viss del av skivan och göra. För mig var det näst intill omöjligt att tänka tanken att jag ska ligga ner 20 min och lyssna på något blaj, när jag kan göra så mycket annat istället.
Nå satte på det igår kväll och la mig tillrätta. Första minutrarna låg jag mest och halvskrattade och funderade vad tusan det här var. Sen började tankarna fara på annat. Men jag gjorde övningarna som han sa och mitt i allt är jag i princip helt borta! Och vaknar till när han säger att jag ska titta igen. Jag trodde jag hade somnat efter en stund och därför var jag seg och lite borta när jag steg upp. Men samma sak hände idag igen! Jag var mer fokuserad från början och ville verkligen inte missa något för att se hur länge jag hade sovit. Men samma sak igen. Efter en viss andning-gone och "vaknar" av samma ord. Måsta spola tillbaka och se vad jag missat, men saken är, jag har inte missat något, jag har nog bara varit så djupt ner i min avslappning att min hjärna pausade en stund. Haha alltså jag har aldrig trott på sånt här, men nu. Helt sjukt hur hjärnan fungerar!! Så ser verkligen fram emot fortsättningen och se vad det utvecklas till.
Tänk, ibland kanske man väljer att hoppa på rätt tåg iaf?!
Meditation är något för mig kanske? Haha alltså jag är helt förvirrad, jag som skrattat och hånat sånt här..

Underbar lördag!

Igår var Patrik i Sverige hela dagen och lärde sig nya releasen till nästa Bodypump pass.

Så jag passade på att stiga upp tidigt och åka och rida. Endast skrittjobb och lydnad stod på schemat. Kände att hon blivit riden 3 dagar i rad innan, så det vart ett kort pass och när hon började söka sig neråt och lugna ner sig så slutade jag.
Nu är det jag som får börja hejda mig. Hon är bara 4, blir 5 i sommar. Hon får inte överridas, och bara för att det går så mycket framåt nu vill jag rida varje dag. För jag märker verkligen skillnad dag för dag. Men nej, inte titta ut, inte titta ut, jag ska inte dit, haha. Idag är det dock inte speciellt svårt att hålla mig, det ligger en massa äcklig snö på marken. Inte välkommen alls!

Jag åkte i alla fall till Dino efter ridningen och satt där i 3 timmar, mycket trevligt.
Hem och äta innan Jessica kom. Hon skulle komma en sväng, eh, ja, våra svängar brukar inte bli en liten sväng. Flera timmar var hon här. Vi lagade egen juice, morot och apelsin, mums! Sen satt vi bara och pratade i timmar.

Vi pratade mycket om att sluta vara med energitjuvar. Varför försöka ens? Varför vara med de som tar energi och bara ger negativ energi? Ingen mår bra av det. Och det här att be om ursäkt för att man inte pratat eller setts på ett tag när man ses. det är ju helt sjukt, ändå gör jag det själv!
Jag och Jessica har umgåtts varje dag för några år sen. Nu kan det gå en månad mellan våra träffar, och ingen av oss ber om ursäkt till den andra. Utan istället har ju massor att prata om. Hur mycket som helst!

Samma sak med Camilla, vi pratade också om det här i veckan. Vi kan umgås jättetätt ett tag, sen tar det någon vecka innan vi ses igen. Men ingen har dåligt samvete eller är sur. Det är så skönt att ha såna vänner! För handen på hjärtat, jag vet att jag borde höra av mig till vissa, men jag måste hitta orken till att börja "förlåt att jag inte hört av mig men.."

Hellre några få riktigt nära vänner än massa du halvt känner och egentligen inte riktigt litar på!

Svar på tal

Har fått många frågor senaste tiden om mitt och Patriks förhållande. Ja vi är tillsammans och JA vi älskar varandra! Många verkar ha svårt att förstå sig på vårat förhållande eftersom vi "aldrig ses och gör något med varandra". Egentligen vet jag inte ens varför jag skriver det här inlägget, men det är något som stört mig ett tag och fått rätt mycket frågor om det på senaste.

Vi har valt att verkligen leva våra liv nu, innan vi skaffar barn, den dagen kommer också.
Min dröm som jag haft länge är att ha en fin unghäst, sto med bra stam, som jag kan utveckla och utvecklas med. Sen när dagen kommer för barn (förhoppningsvis är hon visad då), ta föl och låta henne ha mammaledigt samtidigt. Alltså var det dags att ta tag i min dröm om jag ville uppleva den.

Patrik fick förfrågan i våras om han ville bli cyklinginstruktör på ett gym. Efter diskussion och tänkande valde han att hoppa på den utmaningen, med vetskapen för oss båda att det kommer ta grymt mycket tid. För ett tag sen fick han förfrågan om han även ville bli Bodypump instruktör, samma visa igen. Och han valde att ta chansen.

Vi gör båda sånt vi mår bra av, visst vi ses inte jämt och ständigt och det blir ibland svårt att följa med på saker tillsammans, när vi har väldigt planerade scheman båda två. Men sen kommer det dagar när ingen av oss stiger utanför dörren, då vi bara är med varandra! Minst en kväll i veckan har vi att vi bara är med varandra. Hur många av er andra i era perfekta förhållanden gör det? Glömmer allt, inget städande, intet diskande, inget donande på en hel kväll eller dag, utan sätter den tiden till varandra?

Jag är så förbannat trött på alla präktiga tjejer som lever ett perfekt liv och är så snuttigulligt kära i varandra år efter år. Som sitter fast i varandra. Nej jag och Patrik skulle ha ruttnat efter ett tag. Kanske därför vi har varit tillsammans så länge? 5 år har vi stått stadigt bredvid varandra, kanske det är för att vi inte tröttar ut varandra och är så "fina" jämt? Vi har våra upp och nedgångar, det har vi, men vem har inte det? Vissa dagar är den ena trött och irriterad och nästa dag är det den andra. Inga konstigheter. Låt varandra ta plats, låt varandra ha en sämre dag!
Vi litar på varandra 100%, kanske därför vi kan leva så här, och samtidigt må bra av det?
Sen tar vi paus ibland, vi åker iväg. Vi var till fjällen med goda vänner och bara var, vi levde, vi andades och kom hem med ny energi och ork. Vi gör också sånt, men det verkar inte de här människorna se, som ifrågasätter.

Sen dessa ständiga frågor av människor vi knappt umgås med "ska ni inte få barn snart, ni har ju varit tillsammans i en evighet", "är det inte dags för en bebis snart", "börjar ni inte bli bebissugna". Sånt pratar jag och Patrik om med våra bästa vänner, inte er övriga som vi träffar en gång i halvåret. Ni vet inte om vi försöker, vi kanske inte vill, inte är redo, en av oss är inte redo, det kan vara precis vad som helst. Snälla tänk er för, det börjar bli tjatigt och det börjar mala i våra huvuden också!

Jag försöker varje dag bli positivare och ha ett positivt tänkande (jag och Corinne sporrar varandra lite där), men det är jäkligt svårt när man är omringad av negativa bitchar rent ut sagt.. Blä, tänk er för innan ni öppnar munnen nästa gång tack!

Jätteonödigt inlägg, men när jag tröttnar gör jag det ordentligt.. Tack för mig, heej.

Mycket gammal bild på oss